Någonting som jag är lärd sedan jag kom över information om barfotagång, omkring 2010-2011, är att verka till sulans nivå. Och det kan mycket riktigt stämma i väldigt många fall. 2014 fick jag äntligen möjlighet att gå grundkurs i verkning av friska hovar enligt SANHCP, och dessförinnan lade jag ofantligt många timmar på att förstå hovar och all information slukades. En del skrotade jag, en del är fäst än. Jag är väl en sann hovnörd, helt enkelt. 

Efter att ha verkat mina egna hästar sedan kursen så har jag lärt mig att individanpassad verkningsmetod är att föredra. Alla olika verkningsmetoder för med sig någonting gott som påverkar olika hovar på olika sätt. När det kommer till mitt sto Orchidéa, som jag haft sedan hon var ett år (idag tre år), så har jag alltid verkat som jag blev lärd. Till sulans nivå. Detta har gått hem till viss del, men eftersom hon egentligen inte har svarat helt på det, så har jag försökt tvinga på hennes hovar ett utseende som dem inte varit kapabla att leva upp till. Det gäller framför allt trakterna och traktstöden, som jag vid varje verkning raspat noga ned till en nivå som utsatt strålen för enligt mig ett tryck som den bör klara av. Det har gjort mig förblindad att hovarnas utveckling stannat av. Dem har aldrig varit riktigt ömma, men hon har varit känslig på grusvägar. Men så pratade jag med en god vän som är minst lika hovnördig och vi har båda i smyg satt oss in i HGM, vilket vi konstaterade har flera positiva delar. 

Sist jag verkade Orchidéa (i måndags) valde jag att bryta mitt mönster av hur jag har behandlat hennes hovar. Hade jag verkat som vanligt hade jag raspat ned runt om, men jag insåg att jag inte ens behöver röra trakterna eller stöden. Jag tog in tån och rundade av, that's it. Hur blev resultatet? Jo, pållen verkade minst sagt nöjd. Vi tog oss runt en 8,35 km rutt och på underlag som grusvägar, grov gruskross, asfalt, gräs, etc. När vi var tillbaka hade hon en småsten som kilat fast i sulan och en stor sten hade kilat fast i sidofåran av strålen på ena framhoven. Inte en reaktion och jag har ingen aning om hur länge det kunde ha varit så, för hon visade inte en min åt det. I vanliga fall hade hon i alla fall nickat till. 

På bilderna ser ni före och efter tömkörningsturen och som ni ser på framhovarna så är stråltrycket ganska minimalt - men hovarna är funktionella. Det är SÅ här dem ska se ut och vara NU för att vara funktionella. Det må se tråkigt ut, men allt är inte fint från början. Jag är övertygad om att jag har gjort rätt val i att sluta tvinga på hovarna ett snyggare utseende endast för synens skull och sedan ska hon inte kunna bruka dem ändå. Jag kände att jag bara ville dela med mig av min erfarenhet, för jag tror att flera sitter på samma kunskap - att öververka inte alltid är det vi menar fastän det är precis det vi gör. Ibland är det nödvändigt, men ibland måste vi släppa på det vi lärde oss för att utvecklas, för att hovarna ska utvecklas åt korrekt riktning. 

Det ska bli väldigt spännande om Orchidéas hovar fortfarande ser ut så här om ett tag, om de blivit "värre" eller om de blivit bättre. Det får hovarna tala om och jag kommer lyda!

Vill återigen citera bland det bästa jag läst på länge om hovar:

"In nature horses’ feet are trimmed by the ground. The ground doesn’t micro-manage, the ground doesn’t measure, the ground doesn’t try to force its ideas onto the hoof, the ground is passive. In nature a horse would have to travel an incredible distance to take off anywhere near as much hoof as trimmers so casually remove. A natural trim listens to the foot, understands how the foot really works, and respects the power of 65 million years of nature in handling things." 
- http://barefoottrimming.com/index.php/articles/the-sad-truth-about-natural-trimming