2016-02-05 19:04 #0 av: Urhasten

Hej på er, kära hovfantaster eller hovintresserade!

Nu var det ett bra tag sedan ni hörde från mig och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att det ska vara på det sättet. Oj, vad tiden bokstavligt talat springer förbi. Det känns som att hovar och sajten har fått varit en andra hands prioritering. Mycket har hänt!

Givetvis har jag skött hovvården på numera minA hästAR. Jag har ju utökat min familj med ännu en individ, vars innebörd har tagit mig till skyarna med tanke på allt nytt som ingår när man lär känna en främmande individ. 

Orchidéa känner ni kanske igen sedan förr, men nykomlingen heter Orcado och är min vackra hingst från drömmarna. Han är både född samma år som Orchidéa, Minishetlandsponny och heter Orcado. Skillnaden är väl i grova drag att han är hingst, skimmel som är född svart med stjärna och har en helt annan, men fantastisk, stam. Det har gått fort att lära känna Lilla Grå. Han är en sådan öppen, social och modig kille. Jag ville ge oss mycket tid första månaderna för att han verkligen ska få bosätta sig, ställa om kroppen och sinnet för flytten, jag ville heller inte vara för på eller kräva vidare något av honom. Med andra ord ge honom samma behandling som med Orchidéa och erbjuda samma kvalitéer som vår relation. 

Men vad fel jag hade. Orcado är en helt annorlunda individ och jag inser att det rättvisa är att behandla alla utefter individens önskan. Lilla Grå älskar uppgifter och utmaningar. I slutet av december fick han bära selen för första gången. Han sade bara "Yes, sir, let's do it!" och så var det inget mer än fantastiska framsteg. Därefter har vi tömkört och han är som en svamp - suger åt sig och ger alltid sitt bästa. Ingenting för honom är omöjligt, och om det känns så finns en lösning bakom närmsta knut. 

Orcado har en fullständigt olik inställning, inlevelse och känsla när det kommer till att behandla information. Det är inte min mening att jämföra honom med Blomman, men det här har gjort att jag helt enkelt vill ge jättemycket tid åt att umgås med båda mina hästar på deras individuella nivå. Orchidéa som är mycket mer emotionellt orienterad som person kräver mycket känslomässig bearbetning inför många moment, vilket resulterar timmar i lösdriften och åt varierade aktiviteter, medan Orcado helst far ut på äventyr för att upp flåset. I helgen ska han få släpa för en andra gång vilket jag verkligen ser fram mot.

Ja, ja. Ni förstår ju att jag skulle kunna skriva en hel roman av det här, men det ska jag inte göra. Det jag vill komma fram till är att jag har två fullständigt olika individer vilket automatiskt innebär två fullständigt olika hovar. Och båda hästarna har fullt fungerande hovar. Otroligt intressant. Jag har också gjort ett litet experiment. Orchidéa har jag verkat pyttelite varje vecka. För att bibehålla hovens naturliga ursprung, men när jag fick hem Cadonen så valde jag att vara extra försiktig. Jag verkade honom ytterst lite första gången och lät sedan nästa verkning dröja ca. 5 veckor. Jag fortsatte verka väldigt lite vid nästa tillfälle också, och jag har dragit en slutsats kring mina hästars hovar:

- Det behövs inte att verka varje vecka. Det behövs inte att hålla hovväggen i exakt sulans nivå. Det krävs inte att strålen ska vara bred och maffig för att vara funktionell.

Hoven behöver vara en balans i sig. Hovväggen behövs för att få fäste, trakter och traktstöd behövs för att ge ett ärligt stöd och strålen behöver inte vara så där bred och maffig för att vara i sitt bästa skick. Hovarna formas efter det liv de lever och hade mina hästar gått i en annorlunda miljö - ja, då kanske hade det förändrats, men här ser livsstilen ut annorlunda och därför ska jag inte verka ned trakterna till varje pris, för det kommer till sist resultera att det inte finns en balans i hoven och hälsan som sådan. Hovarna ser alltid ut som de gör av rimliga skäl. 

Orchidéa har fortfarande massa röta och hålväggar. När jag sist drog med raspen över frisk vävnad, fanns det försvagad vävnad där under. Och på det här sättet har det mer eller mindre varit i flera månader nu, över ett år snart. Jag provar lösningar och testar flera alternativ för att hitta någonting som stöttar hennes hälsa på bästa sätt, men det betyder också att man ska ge tid för allt man provar. Pau D'Arco teet var gudomligt, fantastisk kur, men Blomman behöver någonting regelbundet för att stärka upp immunförsvaret och rensa ur tunga medicinrester ifrån kroppen. Det här tar kanske en livstid - vad vet jag. Tills dess får vi kämpa för att hitta den livsstil som är bäst anpassad. 

Huvudsaken är att båda mina hästar lever ett så funktionellt och lyckligt liv som möjligt. Att de tar sig fram överallt, som de gör idag, att de tål Sveriges väder och klimat, att de älskar att umgås med mig och utvecklas individuellt. Och jag tycker vi gör det bra.

Jag är sämst på att fotografera och dokumentera allt som händer med hovarna, men det har tyvärr blivit så. 

Nu vill jag höra med er - hur har ni haft det? Jag vill höra vackra och sorgliga händelser Regnbåge