Jag intresserades för barfotagång när jag insåg att min dåvarande medryttarhästs hovarna var klena och sönder. Skorna flög eller trampades av titt som tätt och inte nog med detta - hästen vart blockhalt varje gång det hände. Jag tänkte, det kan inte vara sant. Det här kan inte vara det enda alternativet. Året var då 2009 och på rak arm var jag nog 15 år.

Idag har jag två hästar, varav båda fungerar barfota. Jag brukar alltid säga och jag tror faktiskt stenhårt på att;

alla hästar kan vara barfota - men det är inte alla hästägare som kan hålla hästar barfota. 

Och med detta menar jag inte att jag är en stolt insnöad barfotaextremist som ser ned på dem som väljer någonting annat än barfotagång. Jag tror nämligen minst lika mycket på att alla hästägare, oavsett inriktning, kunskap och erfarenhet, tar eget ansvar och håller sina val på en individuell nivå. För både häst och människas bästa.

Jag och Orcado. Foto: Klara Forsström

Att äga häst ska inte vara omöjligt och olika hästägare har olika vis att hålla häst. That's it. Jag hade inte velat bli kallad djurplågare för att jag väljer min typ av hästhållning när hästarna uppenbart inte lider av den. Det här är förstås en diffus punkt, eftersom alla ser olika på vad lidande är. Återigen handlar det om att inte lägga sig i andras val (givetvis om hästen inte är uppenbart lidande) för att lyckligtvis kommer det kosta den oansvariga hästägaren både tid och pengar att rätta till sådant som inte matchar hästens individ. Hästvärlden får heller ingen trevlig sfär om vi ska behöva ställa oss i försvarsposition för dem som vi inte är lika med.

Det är alltså viktigt att våga förlita oss hästägare på varandra - att varje medmänniska tar sitt egna ansvar. Punkt. Jag känner att jag tar och har ett stort ansvar i att hålla mina hästar barfota för att hela deras livsstil ska bli komplett och hållbar. Sedan rehabiliterar jag sådant som jag klarar av att rehabilitera på hemmaplan, medan jag inte tvekar en sekund om ett tillstånd sträcker sig längre än min kunskap och erfarenhet räcker. Det handlar om att vara realistisk också och mycket uppmärksam för vad hovarna talar om för oss. 

Jag och Orcado. Foto: Toti Lindblom

Många vill kanske tro det, men det går inte att dra av skorna och hoppas att naturens lagar sköter resten. Det har hänt att mina hästar har varit ömma på ett visst underlag och visst klimat påverkar mer negativt än andra. Exempelvis blöta och lera. Det faktum att min ena häst har haft envisa hålväggar och Strålröta till och från under lång tid. Ja, det kan helt enkelt innebära mycket koncentrerat fokus på endast hovvård för att hålla hovar barfota, men vad just barfotahovar ger tillbaka när det väl är bra - det är otroligt mycket mer. Mina hästvänner har möjlighet att ta ut ett fullständigt steg som ökar hela kroppens hållbarhet. Dem känns friska, starka och har ett högt självförtroende. På isgatan tar dem gärna högre gångart än skritt, för att borra ned trakter vid landning och skjuter iväg kraftfullt med tån. Detta är endast ett exempel som stärker när jag menar att hästarnas självförtroende känns på topp. 

Orchidéa och Orcado redo för en körtur.

Jag tycker att följande punkter ska uppfyllas för ett bra resultat av att hålla häst barfota:

• Inte mer energi, socker och stärkelse invärtes än vad hästen sedan gör sig av med.
• Anpassad motion utifrån hovarna och kroppens kondition. 
• Anpassad hovvård utifrån hovarna och kroppens kondition.
• Anpassad markyta att röra sig på, gärna med grovfoder, vatten och ligghall på enskilda platser.
• En eller flera hästvänner som trivs ihop, som uppmuntrar till mer rörelse och aktivitet när inte hästägare är där. 
• Fri tillgång eller portionsmåltider per dygn tillräckligt så att hästarna inte behöver känna för att konkurrera med varandra mer än i lekdueller.
• Pyssla inte med sådant som faktiskt stressar, pressar eller får en att må fysiskt eller psykiskt dåligt (både häst och människa).

Med det sagt finns det följande mål - med miljoner olika tillvägagångssätt för att uppnå dessa. Stort lycka till!